Eftersom jag kände att det var dags att använda min egen domän lite och jag ville lära mig wordpress har jag flyttat "bland tankar och känslor" dit istället. Jag fixar fortfarande lite. Men nu borde det fungera hyfsat i alla fall :)
Ny adress: http://momentsoflives.net
28 October 2009
21 October 2009
Tröstar och tar hand om
Det har varit ett par bra dagar nu, riktigt bra! Men jag är trött, väldigt väldigt trött. Två nätter har det också varit svårt att somna och jag har vaknat av värk flera gånger under mornarna, men klockan har ändå fortsatt att ringa klockan sex varje morgon för att hålla en dygnsrytm som ska fungera även när jag får saker att göra. Nu när det har varit bättre har jag också sänkt mina försvar lite. Idag märks det av, både sömnbrist och sänkta försvar. Jag kände mig liten, förvirrad, ensam och gråtfärdig på vägen hem från tunnelbanan imorse .. och jag ville skära. Inte för att straffa eller för att det är särskilt mycket kaos som behövs lugnas ner, men för att trösta. Och det slår mig att det är helt galet. Man skär inte i någon man vill trösta. Man klappar på, pratar med, tar hand om, kramar.
Nu ska jag göra klart det sista framför datorn, sen ska jag sova en stund, ta en till tur med tunnelbanan in till söder, hyra film och kura ihop mig bland kuddar och täcke. Jag börjar lära mig.
Nu ska jag göra klart det sista framför datorn, sen ska jag sova en stund, ta en till tur med tunnelbanan in till söder, hyra film och kura ihop mig bland kuddar och täcke. Jag börjar lära mig.
20 October 2009
Dans och acceptans
Jag var på dansskolan ikväll. Testade att gå in genom dörren. Att sitta kvar tills klassen började. Att sitta och titta på. Att resa på mig och göra dom tio första minutrarna av simonsonuppvärmningen. Att sätta mig ner igen. Att sitta kvar. Att vara med på styrka och stretch. Att sitta ner och titta på koreografi. Och det gick. Nästan helt ångestfritt. På en skala 0-10 kanske mellan 0-0.5.. Jag sänkte kraven. Släppte alla måsten. Det enda jag tänkte var att jag skulle gå dit och testa att sitta och titta på. Allt annat blev som bonus. Jag grät lite där jag satt, för att jag inte klarar mer just nu, för att jag egentligen vill så mycket mer än vad jag gör. Men det får vara såhär just nu. Att pressa går inte, det slår bara fel och lite är ändå bättre än inget. Dansen är mitt liv. Jag vill inte mista den.
18 October 2009
Fame och danstankar
Inspirerad av Angelica gick jag tillsammans med en kompis och såg Fame igår. Jag vet inte om det är jag som blivit vuxen eller om det var filmens kvalité, men den kändes väldigt mycket som om den antingen var gjord för en yngre publik eller lite halvdant gjord. Men den innehöll trots allt dans/teater/musik och utspelades i New York. Vilket gjorde den klart sevärd.
Men den väckte mycket tankar. Innan snurrade tanken "varför dansar jag inte längre?" För jag gör inte det, bortsett från promenader och lite yoga då coh då tränar jag faktiskt inte alls. Vilket är olikt mig. Hur har det blivit så?
Visst, jag har fortfarande problem med min höft, rygg och knä. Men inte så stora problem att jag inte skulle kunna dansa alls. Det handlar inte om det egentligen. Delvis handlar det om pengar. Jag har inte råd. Men några klasser skulle jag kunna gå på ändå, även om det inte skulle bli lika många som förut. Mycket handlar det om ångesten. Tanken på illamåendet får mig att tappa lusten, jag är så förbannat trött på det. Men som läkaren jag träffade i somras sa, "det enda sättet att bli av med ångest är genom att ha ångest".
Allra mest är det den där känslan av att ha misslyckats och att inte kunna komma tillbaka. Och rädslan för att aldrig lyckats. I någon av dom första dansscenerna är det en såndär klassisk scen från dansundervisning med en lärare som skäller på en elev för att denne inte presterar tillräckligt bra och denne måste senare inse att en dansarkärriär inte är något för honom. Jag är så fruktansvärt rädd för den där insikten. Att jag ska vara tvungen att inse att dans inte är något jag kan jobba vidare med (även om jag inte har några ambitioner på att bli en berömd dansare), så jag försöker inte ens. För om jag inte försöker kan jag trösta mig med tanken att det berodde på att jag inte försökte, inte att jag inte dög. "Om jag bara hade..." Jag har tänkt så hela mitt liv när det gäller dansen. När jag sökte yrkesförberedadne linjer som 18-19-20-21 åring hade jag samma tanke som tröst. "Om jag fått börja i tid när jag var liten hade det varit skillnad".
Visst det hade varit skillnad (men vem vet.. jag kanske hade tröttnat helt istället?). Men nu började jag inte när jag var liten. Och jag har inte tränat konstant sen jag började och mina förutsättningar är inte dom bästa. Det är som det är och det kan inte hjälpas. Jag kan inte förändra det som varit hur gärna jag än vill men det är dags att sluta använda det som ursäkt för att inte förändra det som kommer i framtiden och mest av allt är det dags att börja försöka igen. Att testa, istället för att bara tänka att det inte kommer att gå. Jag har kunnat det en gång i tiden, det där med att testa trots att det inte finns några garantier för att det kommer att gå bra. Det gäller bara att hitta det där modet igen. Någonstans finns det ju.
Men den väckte mycket tankar. Innan snurrade tanken "varför dansar jag inte längre?" För jag gör inte det, bortsett från promenader och lite yoga då coh då tränar jag faktiskt inte alls. Vilket är olikt mig. Hur har det blivit så?
Visst, jag har fortfarande problem med min höft, rygg och knä. Men inte så stora problem att jag inte skulle kunna dansa alls. Det handlar inte om det egentligen. Delvis handlar det om pengar. Jag har inte råd. Men några klasser skulle jag kunna gå på ändå, även om det inte skulle bli lika många som förut. Mycket handlar det om ångesten. Tanken på illamåendet får mig att tappa lusten, jag är så förbannat trött på det. Men som läkaren jag träffade i somras sa, "det enda sättet att bli av med ångest är genom att ha ångest".
Allra mest är det den där känslan av att ha misslyckats och att inte kunna komma tillbaka. Och rädslan för att aldrig lyckats. I någon av dom första dansscenerna är det en såndär klassisk scen från dansundervisning med en lärare som skäller på en elev för att denne inte presterar tillräckligt bra och denne måste senare inse att en dansarkärriär inte är något för honom. Jag är så fruktansvärt rädd för den där insikten. Att jag ska vara tvungen att inse att dans inte är något jag kan jobba vidare med (även om jag inte har några ambitioner på att bli en berömd dansare), så jag försöker inte ens. För om jag inte försöker kan jag trösta mig med tanken att det berodde på att jag inte försökte, inte att jag inte dög. "Om jag bara hade..." Jag har tänkt så hela mitt liv när det gäller dansen. När jag sökte yrkesförberedadne linjer som 18-19-20-21 åring hade jag samma tanke som tröst. "Om jag fått börja i tid när jag var liten hade det varit skillnad".
Visst det hade varit skillnad (men vem vet.. jag kanske hade tröttnat helt istället?). Men nu började jag inte när jag var liten. Och jag har inte tränat konstant sen jag började och mina förutsättningar är inte dom bästa. Det är som det är och det kan inte hjälpas. Jag kan inte förändra det som varit hur gärna jag än vill men det är dags att sluta använda det som ursäkt för att inte förändra det som kommer i framtiden och mest av allt är det dags att börja försöka igen. Att testa, istället för att bara tänka att det inte kommer att gå. Jag har kunnat det en gång i tiden, det där med att testa trots att det inte finns några garantier för att det kommer att gå bra. Det gäller bara att hitta det där modet igen. Någonstans finns det ju.
Cicardin
Cicardinet jag började med i onsdags hjälper. Jag sover mer och djupare, har fortfarande svårt att somna dom kvällarna jag har ångest och jag vaknar ofta några gånger per natt, men det är en stor stor skillnad ändå. Jag har flera gånger vaknat och känt mig pigg, tyvärr runt 3-4 på morgonen, vilket inte känns som riktigt rätt tidpunkt att gå upp, fast ändå, känslan av att vara pigg, den är underbar! Men den allra största skillnaden är nog ändå att jag inte alls känner mig deprimerad på samma sätt längre. Den där seg-tunga känslan i kroppen är borta. Att gå upp och klä på sig, borsta tänder och äta frukost känns inte längre som ett heldagsprojekt. Jag kan njuta av höstfärgerna, luften och solen istället för att bryta ihop och gråta för att jag känner mig så misslyckad som inte uppskattar det som egentligen är så fint. Jag kan vara trött, men känna att det är just trötthet och det är inte alls på samma sätt som att känna depressionsutmattningen. Det är en rätt häftig känsla det här med att känna att man har ork. Över huvudtaget känner jag mycket starkare och mycket mer fysiskt, på gott och ont. Alla känslor känns som om dom har intensifierats gånger tio ytterligare en gång och det är en berg och dal bana med både branta backar och oväntade kurvor just nu. Jag hänger inte riktigt med själv alltid men inser att det är tusen gånger bättre att följa med i svångarna och försöka göra dom så mjuka som möjligt istället för att envist kämpa emot. För någon timme sen höll ångesten och förvirringen på att kväva mig. Nu är jag rätt lugn. Jag har duschat, lagat mat, tänt massa levande ljus och lyssnar på RENT. Det går.
16 October 2009
With or without you
En av mina ångesthanteringsstrategier just nu är att lyssna på musik, verkligen lyssna på den.
Den här låten använder en av jazzlärarna jag gick för flera gånger i veckan förut som magövningslåt och har gjort det i flera år, så den är vid det här laget rätt förknippad med magövningar, men idag när jag verkligen lyssnade på den insåg jag att den är ju riktigt riktigt bra.
Lyssna och njut!
Den här låten använder en av jazzlärarna jag gick för flera gånger i veckan förut som magövningslåt och har gjort det i flera år, så den är vid det här laget rätt förknippad med magövningar, men idag när jag verkligen lyssnade på den insåg jag att den är ju riktigt riktigt bra.
Lyssna och njut!
Glad
Det är kaos just nu och ångesten river och sliter. Men jag tänker inte inte inte låta den förstöra. Inte.
Jag var glad. Sådär glad inifrån och ut. Så att det kändes i hela kroppen, utan att slå över och bli till tårar, tomhet och ledsenhet. Så att jag verkligen kunde känna känslan folk måste mena när dom säger att dom är glada, inte bara förstå den intelektuellt och önska att jag kunde känna den, inte heller sådär speedad hyper som jag blir ibland. Utan bara glad, lugn och fylld med tilltro.
Sen *poff* och känslan är borta. Istället är det något kaos av jag vet inte vad - självhat?
Men den fanns där. Ett tag fanns den verkligen där. Glädjen.
Jag var glad. Sådär glad inifrån och ut. Så att det kändes i hela kroppen, utan att slå över och bli till tårar, tomhet och ledsenhet. Så att jag verkligen kunde känna känslan folk måste mena när dom säger att dom är glada, inte bara förstå den intelektuellt och önska att jag kunde känna den, inte heller sådär speedad hyper som jag blir ibland. Utan bara glad, lugn och fylld med tilltro.
Sen *poff* och känslan är borta. Istället är det något kaos av jag vet inte vad - självhat?
Men den fanns där. Ett tag fanns den verkligen där. Glädjen.
14 October 2009
Reaktion efter dagens läkarsamtal
Jag förstår inte att jag fortsätter lura mig själv, det är samma sak gång på gång på gång. Tror att det ska finnas en genväg, tror att det ska finnas något som gör det lättare. Jag vet ju att det inte är så egentligen. Och läkaren höll nog med mig, hon hade också svårt att se att det fanns någon medicin som skulle hjälpa mig, jag har redan testat det mesta. Varför ger jag inte bara upp och inser att det här är en kamp som måste ske utan mediciner?
Jag fick circadin i alla fall, för att se om det kan hjälpa till med sömnen. Melatonin har jag faktiskt inte testat ännu. Hjälper det så finns det ett nytt läkemedel mot depression som förhoppningsvis snart blir förmånsberättigat. Men jag vågar inte riktigt hoppas på varken att det bli förmånsberättigat eller att det ska hjälpa. Jag orkar inte bli besviken en gång till.
Jag fick circadin i alla fall, för att se om det kan hjälpa till med sömnen. Melatonin har jag faktiskt inte testat ännu. Hjälper det så finns det ett nytt läkemedel mot depression som förhoppningsvis snart blir förmånsberättigat. Men jag vågar inte riktigt hoppas på varken att det bli förmånsberättigat eller att det ska hjälpa. Jag orkar inte bli besviken en gång till.
13 October 2009
Passivitet eller aktiv väntan?
Det är läskigt att kolla tillbaka och se hur mycket jag förändrats bara senaste halvåret. Tidigare dansade jag nästan varje dag, jag var på väg mot att börja arbetsträna, läste en kurs på komvux och hade tankar på att i alla fall testa att plugga på högskolan. Jag inte bara drömde om massa saker, jag tänkte också på hur jag skulle komma dit, jag trodde på att det var möjligt att genomföra. Nu sitter jag för det mesta hemma, det enda regelbunda jag har att göra är terapin två gånger i veckan och jag varken dansar eller tränar något annat. En kompis sa i förbifarten till mig att ".. och dig visste jag att det inte var någon idé att fråga för du skulle säga nej.. " Jag störde mig på det lite först, vad då hur kan hon vara så säker på det? Men jag inser att hon har rätt. Det är det jag oftast säger nu för tiden.. "nej, jag orkar inte", "nej, jag kan inte", "nej jag vågar inte" etc..
Barnpsykiatrikern jag träffade som 15-åring beskrev hur hon såg på situationen då genom en liknelse med ett tåg och en tågstation. Hur tåget var som livet och att man ibland kliver av vid stationer för att byta tåg och åka åt ett annat håll, men hur jag hade klivit av vid en station och blivit kvar. Och det känns likadant nu. Jag klev av någon gång redan i april tror jag. Sen spenderade jag ett tag med att försöka leta efter nya tåg att hoppa på, vilsen och förvirrad, men jag hoppade aldrig på något av tågen som kom. Och nu känns det som om jag satt mig ner och slutat leta. Jag sitter och tittar på alla tågen och människorna som passerar, men själv sitter jag kvar. Det är inte särskilt roligt alls egentligen, men jag har vant mig så vid den här tågstationen att den ändå känns trygg och bekväm och det är svårt att våga åka därifrån.
Jag vet när jag satte mig ner. Det var när jag började tänka att jag skulle till gruppcentrum och det visade sig dra ut på tiden. Jag gav upp lite då. Blev passivt väntande istället för aktivt sökande. Jag kan visserligen inte förändra väntetiden och jag har bestämt mig för att testa det nu och 9 november börjar jag, så det känns lite onödigt att börja söka efter andra tåg och destinationer just nu. Men jag skulle kunna förändra den passiva väntan till en aktiv väntan. Jag behöver fortfarande träna för att må bra, jag vill träffa mina vänner, jag vill klara av vardagliga saker som att städa, handla, duscha och klä på mig. Jag vill ha någon form av rutin på dagen och äta regelbundet. Det håller inte heller att oftast gå halvvägs när jag ska någonstans, jag behöver klara av att åka kommunalt hela vägen om det behövs. Det kan vara väldigt skönt att gå vissa dagar när det är soligt och fint väder och jag lurar mig lätt med att det är nyttigt med motionen jag får av promenaderna. Men egentligen är det inte ett val för att jag vill promenera, det är en flykt från tunnelbanevagnen och alla människorna i den. Och allt det här kan jag faktiskt börja jobba med och förändra just nu. Det är saker jag inte alls behöver vänta på någon behandling för att börja med. Även om den tanken hade varit väldigt bekväm just nu.
Barnpsykiatrikern jag träffade som 15-åring beskrev hur hon såg på situationen då genom en liknelse med ett tåg och en tågstation. Hur tåget var som livet och att man ibland kliver av vid stationer för att byta tåg och åka åt ett annat håll, men hur jag hade klivit av vid en station och blivit kvar. Och det känns likadant nu. Jag klev av någon gång redan i april tror jag. Sen spenderade jag ett tag med att försöka leta efter nya tåg att hoppa på, vilsen och förvirrad, men jag hoppade aldrig på något av tågen som kom. Och nu känns det som om jag satt mig ner och slutat leta. Jag sitter och tittar på alla tågen och människorna som passerar, men själv sitter jag kvar. Det är inte särskilt roligt alls egentligen, men jag har vant mig så vid den här tågstationen att den ändå känns trygg och bekväm och det är svårt att våga åka därifrån.
Jag vet när jag satte mig ner. Det var när jag började tänka att jag skulle till gruppcentrum och det visade sig dra ut på tiden. Jag gav upp lite då. Blev passivt väntande istället för aktivt sökande. Jag kan visserligen inte förändra väntetiden och jag har bestämt mig för att testa det nu och 9 november börjar jag, så det känns lite onödigt att börja söka efter andra tåg och destinationer just nu. Men jag skulle kunna förändra den passiva väntan till en aktiv väntan. Jag behöver fortfarande träna för att må bra, jag vill träffa mina vänner, jag vill klara av vardagliga saker som att städa, handla, duscha och klä på mig. Jag vill ha någon form av rutin på dagen och äta regelbundet. Det håller inte heller att oftast gå halvvägs när jag ska någonstans, jag behöver klara av att åka kommunalt hela vägen om det behövs. Det kan vara väldigt skönt att gå vissa dagar när det är soligt och fint väder och jag lurar mig lätt med att det är nyttigt med motionen jag får av promenaderna. Men egentligen är det inte ett val för att jag vill promenera, det är en flykt från tunnelbanevagnen och alla människorna i den. Och allt det här kan jag faktiskt börja jobba med och förändra just nu. Det är saker jag inte alls behöver vänta på någon behandling för att börja med. Även om den tanken hade varit väldigt bekväm just nu.
09 October 2009
Inspiration
Frida länkade för ett tag sedan till några youtubeklipp som berörde mig starkt. Nu senaste dagarna har jag sett dom cirkulera runt på facebook och tittat på dom om och om igen. Dom går rakt in varje gång. För även om min funktionsnedsättning ser helt annorlunda ut än Nicks så är det ändå samma princip som gäller för att hantera det och komma vidare. Och att se någon prata om det så från hjärtat är inspirerande. Enjoy!
04 October 2009
Vila
Jag har jättesvårt att sova nu för tiden. Det blir oftast inte mer än 4-5 timmar per natt och sällan särskilt vilsamt. Men idag sov jag en stund på eftermiddagen, jag vet att det går emot allt sånt där vad man ska göra när man har sömnproblem, men det var otroligt skönt! Och kroppen vilade verkligen, slappande av. Och det gör sån stor skillnad. Nu är jag lugn, tankarna på plats och jag kan tänka både framåt, bakåt och fokusera här och nu. Underbara känsla.
03 October 2009
Ångestfängelse
Jag önskar jag kunde minnas hur det är att inte ha ångest. Jag önskar jag kunde minnas hur det var att sitta på tunnelbanan och bara se det som en tråkig färdsträcka och inte en skräckfylld resa av oro för att inte komma av om ångesten skulle gå upp i paniknivå. Jag önskar jag kunde minnas hur det var att träffa vänner och klara av att sitta still, lyssna och fokusera på vad dom säger. Jag önskar jag kunde minnas hur det var att bara göra det jag ville utan att tänka hundra varv innan jag tackar ja eller nej. Och egentligen förstår jag inte hur det kan vara så otroligt svårt att sluta upp med all denna ångest och alla tankar som leder till den. Det borde vara så lätt. Ändå misslyckas jag gång på gång och lyckas inte slita mig fri. Jag hatar, verkligen hatar detta ångestfängelse.
Jag vet, det finns ingen lätt väg ut ur det och jag vet att det inte hjälper att sitta och skriva bittra blogginlägg om hur jag önskar att det vore.
Jag fick en panikattack variant värre inatt, en sån då jag inte bara är rädd att tappa kontrollen utan vekligen tappade den. Då känseln i armarna försvinner och benen liksom inte bär. Då ansiktet domnar bort och det stiker i läpparna av allt hyperventilerande. Då golvet känns som om det gungar och omgivningen är alldeles suddig.
Och vägen ut går genom acceptans. Acceptera att dom kommer komma dom där attackerna. Acceptera att dom kanske inte alltid kommer när jag är ensam. Acceptera att andra kommer reagera på dom. Acceptera att jag inte alltid kan stå upp och vara sådär starkt, lugn och trygg som så många säger att jag är (och som jag vill vara). Förstå att jag är okej ändå. Förstå att jag är okej trots att ångest inte passar i alla situationer och att människor inte alltid orkar se. Acceptera att jag ändå har den. Acceptera att jag är den jag är och inte den jag vill vara. Acceptera att det inte finns några genvägar. Förstå att jag inte är misslyckad bara för att jag inte lyckas med allt. Och acceptera att jag måste försöka igen och igen och igen och igen. Och aldrig aldrig aldrig ge upp. Och våga tro på att det går att bli fri från ångest.
Jag vet, det finns ingen lätt väg ut ur det och jag vet att det inte hjälper att sitta och skriva bittra blogginlägg om hur jag önskar att det vore.
Jag fick en panikattack variant värre inatt, en sån då jag inte bara är rädd att tappa kontrollen utan vekligen tappade den. Då känseln i armarna försvinner och benen liksom inte bär. Då ansiktet domnar bort och det stiker i läpparna av allt hyperventilerande. Då golvet känns som om det gungar och omgivningen är alldeles suddig.
Och vägen ut går genom acceptans. Acceptera att dom kommer komma dom där attackerna. Acceptera att dom kanske inte alltid kommer när jag är ensam. Acceptera att andra kommer reagera på dom. Acceptera att jag inte alltid kan stå upp och vara sådär starkt, lugn och trygg som så många säger att jag är (och som jag vill vara). Förstå att jag är okej ändå. Förstå att jag är okej trots att ångest inte passar i alla situationer och att människor inte alltid orkar se. Acceptera att jag ändå har den. Acceptera att jag är den jag är och inte den jag vill vara. Acceptera att det inte finns några genvägar. Förstå att jag inte är misslyckad bara för att jag inte lyckas med allt. Och acceptera att jag måste försöka igen och igen och igen och igen. Och aldrig aldrig aldrig ge upp. Och våga tro på att det går att bli fri från ångest.
02 October 2009
IRL
Mitt offlineprojekt går sådär, vissa dagar går bra andra mindre bra. Men det är faktiskt skönt dom dagarna jag inte sitter så mycket vid datorn så jag fortsätter att jobba åt det hållet.
Idag var jag ute på en lång promenad i solskenet och på eftermiddagen begav jag mig in till Medborgarplatsen för att träffa några från SHEDO och Zebraforum. Jag var toknervös, näst intill panikslagen och tanken på att ursäkta mig och gå därifrån slog mig flertalet gånger. Men jag stannade och sista kvarten var jag faktiskt relativt lugn, även om att vrida på huvudet inte var något alternativ för all yrsel så kunde jag andas och det mesta av illamåendet hade lagt sig. Och jag fick värsta glädjekicken! Alla dessa underbara människor, det var verkligen roligt att träffas IRL efter att mest pratat online tidigare. Jag går omkring här hemma och småler fortfarande.
Och jag klarade det, jag klarade det faktiskt!
Idag var jag ute på en lång promenad i solskenet och på eftermiddagen begav jag mig in till Medborgarplatsen för att träffa några från SHEDO och Zebraforum. Jag var toknervös, näst intill panikslagen och tanken på att ursäkta mig och gå därifrån slog mig flertalet gånger. Men jag stannade och sista kvarten var jag faktiskt relativt lugn, även om att vrida på huvudet inte var något alternativ för all yrsel så kunde jag andas och det mesta av illamåendet hade lagt sig. Och jag fick värsta glädjekicken! Alla dessa underbara människor, det var verkligen roligt att träffas IRL efter att mest pratat online tidigare. Jag går omkring här hemma och småler fortfarande.
Och jag klarade det, jag klarade det faktiskt!
27 September 2009
Offline.
Jag försöker att minska tiden jag sitter vid datorn just nu, se vad som händer med livet när man inte spenderar över 10 timmar om dagen framför en skärm. Större delen av tiden gör jag ju inte ens något aktivt, utan bara klickar runt runt runt och väntar på att något roligt ska dyka upp. Jag är less på passiviteten det medför. Jag längtar ju egentligen efter att faktiskt göra saker, inte bara stirra på en skärm och vänta på att bli distraherad av en eventuell text som kanske dyker upp.
Idag har jag gått runt på stan. Gått långsamt och andats i ett försök att inte låta ångesten ta över för att sedan springa hem till tryggheten. Det gick hyfsat. Jag kan väl inte säga att det var lugnt och behagligt direkt, men jag vände i alla fall inte om och sprang hemåt i panik, vilket jag gjort senaste gångerna.
Och jag har skaffat en spikmatta! Och testat. Och även om effekten var kortvarig så hade den ändå effekt. När jag reste på mig kände jag mig betydligt mer avslappnad/tung i kroppen än vad jag gjorde innan och lite snurrig i huvudet. Lite som att få massage nästan.
Idag har jag gått runt på stan. Gått långsamt och andats i ett försök att inte låta ångesten ta över för att sedan springa hem till tryggheten. Det gick hyfsat. Jag kan väl inte säga att det var lugnt och behagligt direkt, men jag vände i alla fall inte om och sprang hemåt i panik, vilket jag gjort senaste gångerna.
Och jag har skaffat en spikmatta! Och testat. Och även om effekten var kortvarig så hade den ändå effekt. När jag reste på mig kände jag mig betydligt mer avslappnad/tung i kroppen än vad jag gjorde innan och lite snurrig i huvudet. Lite som att få massage nästan.
24 September 2009
Depression
Varför är det så svårt att acceptera? Jag är deprimerad. Jag vill hela tiden hitta på massa andra ursäkter "jag är nog bara lite trött", "jag håller kanske på att bli förkyld", "det beror nog bara på den dåliga sömnen" osv. Ursäkterna är så många. För jag vill inte inse att jag är där nere i depressionsmörkret och famlar. Jag orkar inte vara deprimerad. Men som min kloka vän sa, det blir ju inte bättre av att gå omkring och låtsas att inte vara deprimerad.
Och egentligen kanske det inte behöver vara jobbigare att ta tag i det än att fly. Det är väl bara att våga öppna ögonen för det som är och ta ett steg i taget. Det gör bara lite ont på vägen.
Och egentligen kanske det inte behöver vara jobbigare att ta tag i det än att fly. Det är väl bara att våga öppna ögonen för det som är och ta ett steg i taget. Det gör bara lite ont på vägen.
23 September 2009
Onsdagstankar om tillkrånglad enkelhet
Jag har bestämt mig att testa gruppcentrum och deras behandling. I alla fall dom två första veckorna. Sen får jag se. Jag har ingen aning om hur jag ska klara av att sitta still i ett rum med massa människor jag inte alls känner och prata om mig själv och vad jag känner och tycker. Men det är ju ingen idé att stressa över nu. Kötiden är fram till i november så det är lite tid kvar innan det är aktuellt.
Igår spenderade jag massa timmar med en vän och hennes barn och efter ett tag av barnsånger, bärande, dansande, blöjbyten, läsande, massa leenden och närhet rann en hel del stress av. Underbart! Just då kändes allt så enkelt och självklart på något sätt. Men samtidigt blev också tröttheten så tydlig och jag grät på tunnelbanan hem. Varför håller jag på som jag gör? Varför stressar jag upp mig över alla småsaker som egentligen är helt oviktiga? Varför lägger jag min tid och fram för allt energi på så mycket som är så onödigt?
Vad är egentligen viktigt? Att lyckas passa in och bli omtyckt och uppskattad av alla andra eller att hitta ett sätt att leva och förhålla mig som passar mig och så att jag mår bra. Just nu har jag fastnat i någon fälla att jag måste vara så perfekt och felfri hela tiden. Det stressar och är ju egentligen helt hopplöst eftersom vi alla har olika åsiker om vad som är rätt och fel och det är omöjligt att anpassa sig till hela tiden. Ändå har jag fått för mig att det är min uppgift. Meningslöst på så många plan.. När man kan göra så mycket roligare saker..
Jag lägtar efter att våga stanna upp. Vara här och nu. Andas. Våga känna efter och låta känslorna vara det dom är. Komma bort från allt tänkande kring rätt och fel och bara vara som jag är. Acceptera mig själv på samma sätt som jag önskar andra accepterade mig. Och egentligen behöver jag ju inte krångla in mig i hur svårt det är. För det enklaste måste ju ändå vara att bara börja försöka.
Igår spenderade jag massa timmar med en vän och hennes barn och efter ett tag av barnsånger, bärande, dansande, blöjbyten, läsande, massa leenden och närhet rann en hel del stress av. Underbart! Just då kändes allt så enkelt och självklart på något sätt. Men samtidigt blev också tröttheten så tydlig och jag grät på tunnelbanan hem. Varför håller jag på som jag gör? Varför stressar jag upp mig över alla småsaker som egentligen är helt oviktiga? Varför lägger jag min tid och fram för allt energi på så mycket som är så onödigt?
Vad är egentligen viktigt? Att lyckas passa in och bli omtyckt och uppskattad av alla andra eller att hitta ett sätt att leva och förhålla mig som passar mig och så att jag mår bra. Just nu har jag fastnat i någon fälla att jag måste vara så perfekt och felfri hela tiden. Det stressar och är ju egentligen helt hopplöst eftersom vi alla har olika åsiker om vad som är rätt och fel och det är omöjligt att anpassa sig till hela tiden. Ändå har jag fått för mig att det är min uppgift. Meningslöst på så många plan.. När man kan göra så mycket roligare saker..
Jag lägtar efter att våga stanna upp. Vara här och nu. Andas. Våga känna efter och låta känslorna vara det dom är. Komma bort från allt tänkande kring rätt och fel och bara vara som jag är. Acceptera mig själv på samma sätt som jag önskar andra accepterade mig. Och egentligen behöver jag ju inte krångla in mig i hur svårt det är. För det enklaste måste ju ändå vara att bara börja försöka.
20 September 2009
Kandharasana
Yoga fascinerar mig, hur kan så till synes små saker påverka en så mycket? Kandharasana (skulderstående) är egentligen inte särskilt avancerad i sig, ändå är det en av dom asanas som påverkar mig allra mest.
Vi gjorde den ganska långt mot slutet av lektionen idag och det hände något i ryggraden, jag har ingen aning om vad, men någon låsning lossnade. Plötsligt blev höger ben och höger arm alldeles varma, höger sida av överkroppen och vänster ben kändes också annorlunda och lite varmare. Och kroppen vill bara släppa och slappna av. Men det är som alltid en kamp mot dom där låsningarna. Illamående, panik, hjärtklappning och jag började hyperventilera. Sen började tårarna rinna och det gick liksom inte att få dom att sluta. Och jag vet egentligen itne alls vad det hela handlar om egentligen, annat än att min kropp är i desperat behov utan vila efter några dagar i stress (imorgon blir en vilodag).
Jag är fortfarande skakig, lite yrslig och förvirrad, men min höft som bråkat med mig länge nu känns på något bekvämt sätt alldeles fri, och även om musklerna runtomkring känns som om dom gått igenom världens träningspass kan jag ändå lyfta benet utan att det gör ont och höfterna känns jämna. Härliga känsla.
Vi gjorde den ganska långt mot slutet av lektionen idag och det hände något i ryggraden, jag har ingen aning om vad, men någon låsning lossnade. Plötsligt blev höger ben och höger arm alldeles varma, höger sida av överkroppen och vänster ben kändes också annorlunda och lite varmare. Och kroppen vill bara släppa och slappna av. Men det är som alltid en kamp mot dom där låsningarna. Illamående, panik, hjärtklappning och jag började hyperventilera. Sen började tårarna rinna och det gick liksom inte att få dom att sluta. Och jag vet egentligen itne alls vad det hela handlar om egentligen, annat än att min kropp är i desperat behov utan vila efter några dagar i stress (imorgon blir en vilodag).
Jag är fortfarande skakig, lite yrslig och förvirrad, men min höft som bråkat med mig länge nu känns på något bekvämt sätt alldeles fri, och även om musklerna runtomkring känns som om dom gått igenom världens träningspass kan jag ändå lyfta benet utan att det gör ont och höfterna känns jämna. Härliga känsla.
19 September 2009
En sak i taget
Det är lördag igen. Det händer inte särskilt mycket i mitt liv just nu. Jag försöker lära mig acceptera den eviga berg och dal banan och försöker inse att ingenting är konstant. Det kommer komma dåliga dagar bland dom bra dagarna, men dom bra dagarna kommer alltid tillbaka trots att det känns som att dom dåliga dagarna aldrig tar slut just när jag är mitt i dom.
Idag har varit en relativt bra dag. Lugn dag. Ganska lik förra lördagen egentligen.
Mitt projekt just nu är att försöka lära mig göra en sak i taget. Sista tiden har det blivit lite för mycket av det här med att försöka göra tre-fyra saker samtidigt, eller påbörja en sak och inte avsluta den innan jag påbörjar nästa och sen nästa och ytterligare nästa. Även om det kanske låter banalt så är det ganska stressande. Och det är dessutom rätt onödigt med tanke på all den tid jag har just nu.
Innan onsdag ska jag ha tagit ett beslut. Ett beslut om jag vill ställa mig i kö till behandlingen där jag aldrig ville sätta min fot igen. Jag är fortfarande tveksam och rädd. Livrädd. Livrädd för att jag inte alls vet vart det leder eller hur jag ens ska klara av gå dit. Men jag är trött på att fly. Kanske går det åt helvete, kanske är det något av det värsta jag kan göra att börja där, kanske blir det jättebra, eller kanske blir det något däremellan. Kanske blir det varken totalkaos eller succé, kanske blir det bara sådär vardagligt okej? Kanske är det det som skrämmer mig mest? Men just nu behöver jag bara bestämma mig om jag ska ställa mig i kö eller inte. Sen är det två veckors provperiod. Efter den kanske jag bestämma mig lite mer utefter hur det verkligen är, inte bara efter hur jag föreställer mig att det kommer vara.
Idag har varit en relativt bra dag. Lugn dag. Ganska lik förra lördagen egentligen.
Mitt projekt just nu är att försöka lära mig göra en sak i taget. Sista tiden har det blivit lite för mycket av det här med att försöka göra tre-fyra saker samtidigt, eller påbörja en sak och inte avsluta den innan jag påbörjar nästa och sen nästa och ytterligare nästa. Även om det kanske låter banalt så är det ganska stressande. Och det är dessutom rätt onödigt med tanke på all den tid jag har just nu.
Innan onsdag ska jag ha tagit ett beslut. Ett beslut om jag vill ställa mig i kö till behandlingen där jag aldrig ville sätta min fot igen. Jag är fortfarande tveksam och rädd. Livrädd. Livrädd för att jag inte alls vet vart det leder eller hur jag ens ska klara av gå dit. Men jag är trött på att fly. Kanske går det åt helvete, kanske är det något av det värsta jag kan göra att börja där, kanske blir det jättebra, eller kanske blir det något däremellan. Kanske blir det varken totalkaos eller succé, kanske blir det bara sådär vardagligt okej? Kanske är det det som skrämmer mig mest? Men just nu behöver jag bara bestämma mig om jag ska ställa mig i kö eller inte. Sen är det två veckors provperiod. Efter den kanske jag bestämma mig lite mer utefter hur det verkligen är, inte bara efter hur jag föreställer mig att det kommer vara.
12 September 2009
Lördag
Jag kan andas igen. Ångesten har sjunkigt några hack och håller sig på en nivå som är lite mer uthärdlig. Det känns inte längre som om jag håller på att lösas upp i atomer och håller jag bara fokus här och nu så är det ändå faktiskt helt okej.
Och idag känns som en sån där helt vanlig lördag.. Jag tittade på gamla avsnitt av Friends till klockan två inatt, sen var jag så trött att jag somnade nästan direkt och sov i stort sett hela tiden fram till kockan tio imorse, vaknade bara några få gånger. Sen segade jag mig upp, handlade och stekte pannkakor till frukost/lunch. Surade lite över att solen hann gå i moln innan jag hann ut, men gick ut i alla fall och har spenderat dom senaste timmarna i skogen. Sen har jag handlat och nu sitter jag här. Om en stund ska jag laga middag och sen lägga mig fram för ytterligare några avsnitt av Friends, äta Oreos och försöka att inte snurra in mig för mycket i tankarna.
Och idag känns som en sån där helt vanlig lördag.. Jag tittade på gamla avsnitt av Friends till klockan två inatt, sen var jag så trött att jag somnade nästan direkt och sov i stort sett hela tiden fram till kockan tio imorse, vaknade bara några få gånger. Sen segade jag mig upp, handlade och stekte pannkakor till frukost/lunch. Surade lite över att solen hann gå i moln innan jag hann ut, men gick ut i alla fall och har spenderat dom senaste timmarna i skogen. Sen har jag handlat och nu sitter jag här. Om en stund ska jag laga middag och sen lägga mig fram för ytterligare några avsnitt av Friends, äta Oreos och försöka att inte snurra in mig för mycket i tankarna.
11 September 2009
Drop and recover
Jag står upp igen. Om än på något skakiga ben så står jag ändå upp. Det är lite obegripligt hur mycket lättare det går att komma tillbaka när jag bara släpper allt för ett tag och låter det vara som det är istället för att kämpa emot.
Jag har lite svårt att acceptera hur mycket ångest jag ändå har just nu. Jag vill så innerligt gärna att det ska vara på ett annat sätt. Jag vill så gärna må bra. Jag vill så gärna orka. Jag vill kunna dansa, plugga, jobba, umgås med vänner, träna och allt sånt där. Jag vill fungera.
Det värsta är nästan att jag inte riktigt förstår. Vissa dagar går det verkligen bra. Hur bra som helst egentligen och jag känner mig trygg i mig själv och med det jag gör. Vissa dagar går det inte alls. Jag kan inte ens gå in i en affär och handla utan att vara tvungen att kämpa mot impulsen att fly därifrån i panik. Och jag ser inget som helst samband. Och jag vet inte hur jag ska påverka för att dom bra dagarna ska bli dom som är flest. Det känns som att jag är utelämnad till denna ångest som drabbar mig när den känner att det passar. Visst kan jag andas mig igenom den, se till att inte ge efter för alla flyktimpulser den för med sig osv. Men jag kan inte påverka när den kommer eller hur den visar sig. Det är skrämmande. Och jag lyckas inte riktigt acceptera att jag inte har kontrollen innan den kommer eller att jag inte kan hålla den borta.
Och jag skäms. Skäms så mycket att jag tänker att jag nog inte har ute i världen att göra. Jag kanske ska utbilda mig i webbdesign eller liknande och bara stanna hemma framför min dator resten av livet. Här där jag hör hemma, här där ingen annan behöver drabbas av min ångest. Alternativt förbli sjukskriven tils jag dör och fortsätta som jag gjort hittills. Så världen slipper mig, min ångest och icke-fungerande.
Jag hatar den där skammen. Varför? Varför ska jag skämmas? Jag har egentligen inte särskilt stor lust att gömma mig i min lägenhet resten av livet. Varför varför är det så svårt att acceptera en funktionsnedsättning? Varför är det så svårt att prata om? Varför berättar man stolt om vad man utbildar sig till men inte att man går i behandling för något? Och varför, varför lyckas jag inte hitta acceptansen i mig själv att jag duger som jag är? Varför denna ständiga längtan efter bekräftelse på hur bra jag är som tagit mig upp ut ur det mörka? Istället för bekräftelse efter att jag duger som jag är trots att jag är mitt i allting? Eller att jag duger som jag är bara för att jag är den jag är. Oavsett vart jag befinner mig eller går igenom? Jag kan bli så himla trött på mig själv och allt detta snurrande. Och allt detta dömande. Och egentligen, varför bryr jag mig ens om hur andra dömer mig? Jag dömer ändå mig själv tio gånger hårdare.
Åh jag är så vidrigt less på alla dessa tankar. Jag vill bara be skammen, dömandet och allt att bara dra åt helvete. Göra det jag vill göra ändå. Men så minns jag hur otrolit svårt det är att få plats i samhället om man inte fungerar på samma villkor som alla andra, om man inte har vassa armbågar att slå sig fram med. Om man på en arbetsintervju eller audition inte riktigt kan säga att jag tror jag är bäst för det här jobbet/rollen/utbildningen, för man vet att man förmodligen presterar långt under dom andras förmåga, förmodligten inte kan jobba 150% som verkar vara det som förväntas av en numera. Och hur jag faktiskt inte alls har någon lust att dölja det faktum att jag har en himlans massa ångest ibland. "Du är aldrig oersättlig på arbetsmarknaden" sa en kompis till mig en gång. Och det är så sant. Och vem vill ha någon som fungerar till 10% stora delar av tiden och till 100% ibland och på lite olika nivåer däremellan? För jag kan inte låtsas att det är på något annat sätt. Och jag har ingen aning om när det kommer vara annorlunda.
Allt det här gör mig så ledsen. Och så förvirrad. För samtidigt som jag vet att jag har "rätt att må dåligt", det är "okej att ha ångest" osv. så får det samtidigt inte påverka mitt fungerande (om jag ska få plats där ute i konkurrenssamhället). Då är det bara att bita ihop och hoppas att det håller hela vägen som gäller. Och klappa sig själv på axeln om det går vägen, eller plocka upp bitarna och intala sig själv att man duger ändå om det inte skulle göra det. Trots att man blev av med jobbet, utsparkad från utbildningen eller vad det nu är. Så duger man ju som man är. För så är det ju. Man får bara vänta med att vara med tills man mår lite bättre. Då är man välkommen tillbaka.
Jag längtar så att få vara delaktig i något som inte är på låtsas, något som inte har skapats för att jag behöver sysselsättning och känsla av delaktighet i samhället. Men jag vill inte hålla på att låsas att jag är någon jag inte är. Jag vill inte stressa sönder mig av nervositet inför saker som är över min nivå och jag klarar av genom att bita ihop och hålla andan. Jag vill inte ligga sömnlös om nätterna och må illa av ångest varje dag.
Men vad vet jag. Jag kanske bara är en av dom där bortskämda sjukskrivna latmaskarna som inte vill söka jobb. Eller så råkar jag ha ett intresse för helt fel saker..
Jag har lite svårt att acceptera hur mycket ångest jag ändå har just nu. Jag vill så innerligt gärna att det ska vara på ett annat sätt. Jag vill så gärna må bra. Jag vill så gärna orka. Jag vill kunna dansa, plugga, jobba, umgås med vänner, träna och allt sånt där. Jag vill fungera.
Det värsta är nästan att jag inte riktigt förstår. Vissa dagar går det verkligen bra. Hur bra som helst egentligen och jag känner mig trygg i mig själv och med det jag gör. Vissa dagar går det inte alls. Jag kan inte ens gå in i en affär och handla utan att vara tvungen att kämpa mot impulsen att fly därifrån i panik. Och jag ser inget som helst samband. Och jag vet inte hur jag ska påverka för att dom bra dagarna ska bli dom som är flest. Det känns som att jag är utelämnad till denna ångest som drabbar mig när den känner att det passar. Visst kan jag andas mig igenom den, se till att inte ge efter för alla flyktimpulser den för med sig osv. Men jag kan inte påverka när den kommer eller hur den visar sig. Det är skrämmande. Och jag lyckas inte riktigt acceptera att jag inte har kontrollen innan den kommer eller att jag inte kan hålla den borta.
Och jag skäms. Skäms så mycket att jag tänker att jag nog inte har ute i världen att göra. Jag kanske ska utbilda mig i webbdesign eller liknande och bara stanna hemma framför min dator resten av livet. Här där jag hör hemma, här där ingen annan behöver drabbas av min ångest. Alternativt förbli sjukskriven tils jag dör och fortsätta som jag gjort hittills. Så världen slipper mig, min ångest och icke-fungerande.
Jag hatar den där skammen. Varför? Varför ska jag skämmas? Jag har egentligen inte särskilt stor lust att gömma mig i min lägenhet resten av livet. Varför varför är det så svårt att acceptera en funktionsnedsättning? Varför är det så svårt att prata om? Varför berättar man stolt om vad man utbildar sig till men inte att man går i behandling för något? Och varför, varför lyckas jag inte hitta acceptansen i mig själv att jag duger som jag är? Varför denna ständiga längtan efter bekräftelse på hur bra jag är som tagit mig upp ut ur det mörka? Istället för bekräftelse efter att jag duger som jag är trots att jag är mitt i allting? Eller att jag duger som jag är bara för att jag är den jag är. Oavsett vart jag befinner mig eller går igenom? Jag kan bli så himla trött på mig själv och allt detta snurrande. Och allt detta dömande. Och egentligen, varför bryr jag mig ens om hur andra dömer mig? Jag dömer ändå mig själv tio gånger hårdare.
Åh jag är så vidrigt less på alla dessa tankar. Jag vill bara be skammen, dömandet och allt att bara dra åt helvete. Göra det jag vill göra ändå. Men så minns jag hur otrolit svårt det är att få plats i samhället om man inte fungerar på samma villkor som alla andra, om man inte har vassa armbågar att slå sig fram med. Om man på en arbetsintervju eller audition inte riktigt kan säga att jag tror jag är bäst för det här jobbet/rollen/utbildningen, för man vet att man förmodligen presterar långt under dom andras förmåga, förmodligten inte kan jobba 150% som verkar vara det som förväntas av en numera. Och hur jag faktiskt inte alls har någon lust att dölja det faktum att jag har en himlans massa ångest ibland. "Du är aldrig oersättlig på arbetsmarknaden" sa en kompis till mig en gång. Och det är så sant. Och vem vill ha någon som fungerar till 10% stora delar av tiden och till 100% ibland och på lite olika nivåer däremellan? För jag kan inte låtsas att det är på något annat sätt. Och jag har ingen aning om när det kommer vara annorlunda.
Allt det här gör mig så ledsen. Och så förvirrad. För samtidigt som jag vet att jag har "rätt att må dåligt", det är "okej att ha ångest" osv. så får det samtidigt inte påverka mitt fungerande (om jag ska få plats där ute i konkurrenssamhället). Då är det bara att bita ihop och hoppas att det håller hela vägen som gäller. Och klappa sig själv på axeln om det går vägen, eller plocka upp bitarna och intala sig själv att man duger ändå om det inte skulle göra det. Trots att man blev av med jobbet, utsparkad från utbildningen eller vad det nu är. Så duger man ju som man är. För så är det ju. Man får bara vänta med att vara med tills man mår lite bättre. Då är man välkommen tillbaka.
Jag längtar så att få vara delaktig i något som inte är på låtsas, något som inte har skapats för att jag behöver sysselsättning och känsla av delaktighet i samhället. Men jag vill inte hålla på att låsas att jag är någon jag inte är. Jag vill inte stressa sönder mig av nervositet inför saker som är över min nivå och jag klarar av genom att bita ihop och hålla andan. Jag vill inte ligga sömnlös om nätterna och må illa av ångest varje dag.
Men vad vet jag. Jag kanske bara är en av dom där bortskämda sjukskrivna latmaskarna som inte vill söka jobb. Eller så råkar jag ha ett intresse för helt fel saker..
Subscribe to:
Posts (Atom)
